Det finns ett före och efter söndagen den 30 juni
Jag skriver om mat, trädgårdsodling, resor och annat trivialt och trevligt men i söndags inträffade nåt som gjorde att jag kom av mig.
Livet har ett före och efter den söndagen för mig men inte bara för mig och verkligen inte mest för mig.
En pojke som om nån vecka skulle ha fyllt 18 år blev avrättad i ett område en bit bort från där jag bor idag.
Ett område som jag har bott i och en plats där mina barn växt upp.
Den plats som mina döttrar alltid väljer att gå igenom om det är sent på natten för det är den tryggaste platsen dom vet och det finns alltid någon som känner igenom dom och kanske dessutom gör dom sällskap till pendeln om det är dit dom ska.
I söndags släcktes livet på en pojke vars syskon jag har känt sen dom var barn, mina döttrars barndomsvänner.
Jag och mina döttrar samlades i Sollentuna på måndagen och gick för att lägga blommor på platsen där hans liv tog slut.
Det var det värsta jag varit med om.
En plats precis utanför Aminas dagis där jag har gått en miljon gånger och där folk går varje dag.
Den platsen är nu en mordplats och där satt familjemedlemmar och vänner och grät. Människor från området, mammor, pappor, äldre, ja alla gick ut och tände ett ljus eller bara stod stilla och grät. Precis som vi.
Detta hände tidig kväll och alla tänkte nog att det kunde varit dom eller deras barn som drabbats.
Det som gör att det finns ett före och efter är såklart att jag känner familjen, jag ser deras sorg, jag lider med deras förlust men det är en till sak.
Allmänhetens reaktion eller icke reaktion. En 17- åring dör, lika hemskt bragd om livet som flickan på Drottninggatan bara det att denna gång skedde det i ett miljonprogramsområde.
Kommentarerna på olika FB forum var bara timmar efter det inträffade fokuserade på Malmvägen som område, huruvida det är bra eller dåligt att bo i. Det kommenterades friskt och extremt äckligt generaliserande om "dom som bor där".
Jag är i djup chock!
En pojke har dött, en pojke med framtidsdrömmar och ett helt liv framför sig och människor pratar om att det "nog inte var nån lintott som vare sig sköt eller avled".
Hur kan man vara så känslokall, hur kan man värdera unga människors liv så olika?
Hade denna fruktansvärda händelse skett i innerstan eller i Edsviken så hade man gått man ur huse för att visa sin sorg och sin empati för dom sörjande men jag har varit på pojkens dödsplats varje dag och dom som står där är människor från området. Alla andra lyser med sin frånvaro.
Varför?
Är ni inte förtvivlade? Tänker ni att det inte kunde varit er son?
Varför tänker ni så?
Är det för att det inträffade i ett område som man ofta smaklöst väljer att benämna som "problemområde"?
Till dig som varit flitig med dina kommentarer om vad du minsann tycker och inte tycker om Malmvägen osv och som kanske sitter på en massa åsikter om hur och varför detta skett ,tänk för en liten stund att det finns en mor och far som har fått sin son bortsliten från sig.
Mördad.
Det finns syskon som aldrig mer ska få se sin lillebror, en del av dom dog med honom.
Jag träffade pappan idag, gav honom en kram och frågade om jag kan göra nåt för honom.
Det är en idiotisk fråga, ingen kan göra något för honom.
Jag har sett honom sitta varje dag mitt ute i gatan där hans sons liv avslutades. En spillra av en människa.
Jag kan inte göra någonting för honom inte heller för syskonen som jag känt sen dom var barn men jag kan hedra deras son och bror genom att inte skriva om det som hänt på något annat sätt än:
Vila i Guds frid älskade ängel
Vi ska aldrig glömma dig
Du är en stjärna högst uppe på himlavalvet nu
och vi ska omsluta din familj för att lätta sorgen, för alltid.
Du som läser detta kanske kan åka till Malmvägen och tända ett ljus.
Familjen, släkten, vännerna är där varje dag och er sympati räknas och betyder något för dom.
Låt ljusen brinna länge för den pojken som lämnade jordelivet för tidigt och låt ljusen brinna för att lysa upp det enorma mörker hans familj är fast i nu.
Det finns även en till drabbad ung man som kämpar på sjukhuset just nu, mina böner är hos även hans familj och honom.
Var rädda om varandra och låt ljuset lysa klart, kram Doreen
Livet har ett före och efter den söndagen för mig men inte bara för mig och verkligen inte mest för mig.
En pojke som om nån vecka skulle ha fyllt 18 år blev avrättad i ett område en bit bort från där jag bor idag.
Ett område som jag har bott i och en plats där mina barn växt upp.
Den plats som mina döttrar alltid väljer att gå igenom om det är sent på natten för det är den tryggaste platsen dom vet och det finns alltid någon som känner igenom dom och kanske dessutom gör dom sällskap till pendeln om det är dit dom ska.
I söndags släcktes livet på en pojke vars syskon jag har känt sen dom var barn, mina döttrars barndomsvänner.
Jag och mina döttrar samlades i Sollentuna på måndagen och gick för att lägga blommor på platsen där hans liv tog slut.
Det var det värsta jag varit med om.
En plats precis utanför Aminas dagis där jag har gått en miljon gånger och där folk går varje dag.
Den platsen är nu en mordplats och där satt familjemedlemmar och vänner och grät. Människor från området, mammor, pappor, äldre, ja alla gick ut och tände ett ljus eller bara stod stilla och grät. Precis som vi.
Detta hände tidig kväll och alla tänkte nog att det kunde varit dom eller deras barn som drabbats.
Det som gör att det finns ett före och efter är såklart att jag känner familjen, jag ser deras sorg, jag lider med deras förlust men det är en till sak.
Allmänhetens reaktion eller icke reaktion. En 17- åring dör, lika hemskt bragd om livet som flickan på Drottninggatan bara det att denna gång skedde det i ett miljonprogramsområde.
Kommentarerna på olika FB forum var bara timmar efter det inträffade fokuserade på Malmvägen som område, huruvida det är bra eller dåligt att bo i. Det kommenterades friskt och extremt äckligt generaliserande om "dom som bor där".
Jag är i djup chock!
En pojke har dött, en pojke med framtidsdrömmar och ett helt liv framför sig och människor pratar om att det "nog inte var nån lintott som vare sig sköt eller avled".
Hur kan man vara så känslokall, hur kan man värdera unga människors liv så olika?
Hade denna fruktansvärda händelse skett i innerstan eller i Edsviken så hade man gått man ur huse för att visa sin sorg och sin empati för dom sörjande men jag har varit på pojkens dödsplats varje dag och dom som står där är människor från området. Alla andra lyser med sin frånvaro.
Varför?
Är ni inte förtvivlade? Tänker ni att det inte kunde varit er son?
Varför tänker ni så?
Är det för att det inträffade i ett område som man ofta smaklöst väljer att benämna som "problemområde"?
Till dig som varit flitig med dina kommentarer om vad du minsann tycker och inte tycker om Malmvägen osv och som kanske sitter på en massa åsikter om hur och varför detta skett ,tänk för en liten stund att det finns en mor och far som har fått sin son bortsliten från sig.
Mördad.
Det finns syskon som aldrig mer ska få se sin lillebror, en del av dom dog med honom.
Jag träffade pappan idag, gav honom en kram och frågade om jag kan göra nåt för honom.
Det är en idiotisk fråga, ingen kan göra något för honom.
Jag har sett honom sitta varje dag mitt ute i gatan där hans sons liv avslutades. En spillra av en människa.
Jag kan inte göra någonting för honom inte heller för syskonen som jag känt sen dom var barn men jag kan hedra deras son och bror genom att inte skriva om det som hänt på något annat sätt än:
Vila i Guds frid älskade ängel
Vi ska aldrig glömma dig
Du är en stjärna högst uppe på himlavalvet nu
och vi ska omsluta din familj för att lätta sorgen, för alltid.
Du som läser detta kanske kan åka till Malmvägen och tända ett ljus.
Familjen, släkten, vännerna är där varje dag och er sympati räknas och betyder något för dom.
Låt ljusen brinna länge för den pojken som lämnade jordelivet för tidigt och låt ljusen brinna för att lysa upp det enorma mörker hans familj är fast i nu.
Det finns även en till drabbad ung man som kämpar på sjukhuset just nu, mina böner är hos även hans familj och honom.
Var rädda om varandra och låt ljuset lysa klart, kram Doreen
Min vän så fint du har skrivit om malmvägen du berättar som om allt kommer från min hjärta. Jag ryser nu när jag läser dessa. De folk utifrån inte förstår oss är att vi är en STOR FAMILJ här i Sollentuna malmvägen. Gråter du har du problem eller ska du flytta så hjälps vi alla till. Har någon dött ja då sörjer vi inte ensam för vi kan inte låta våran vän eller släkting få genom det ensam. Vi stänger inte bara dörrarna o säger du får fixa det själv.... Jag älskar malmvägen både på gott o ont. Tack vännen så stolt över dig .......
Hej och tack för att du skriver, ser inte på ditt namn vem du är men har mina aningar. Jag är så ledsen över hur allmänheten hanterar ett helt område. Det påverkar ju alla som växer upp där. Vill man bara se det dåliga i människor så blir det till slut omöjligt att se nåt annat. Just denna fruktansvärda incidenten fick mig att på riktigt förstå att människor verkligen ser olika på barn och ungdomar. Det gör ont, jag är så stolt över varenda ungdom på Malmvägen för jag vet att dom vilken dag i veckan som helst skulle göra sitt yttersta om någon skulle be dom om hjälp. Kramar
Fint och bra du skriver. Får jag dela i Sollentuna tipset?
Absolut
Hej Doreen. Du har så kloka tankar. Jag är som du uppväxt i sollis och har hängt lite överallt i kommunen. På gott och ont :-)) Att det här händer är så vidrigt och sorgligt och det som skrivs på FB får håren på armar och ben att resa sig av ilska. Allt ifrån ” dom får skylla sig själva, ger man sig in i leken så får man leken tåla, rätt åt släkten som tror sig ” äga” Malmvägen , oskyldiga killar som var på fel plats- nope inte direkt va osv. Sen det du skriver om att gå dit och tända ljus. Av 2 anledningar har jag ej gjort det. 1, hörde ( har ej kollat källan jättenoga) att hämnden kommer och att det sedan kommer bli kaos på malmis och att folk som ej är med i gäng inte ska vara där. Om man är rädd om sitt liv. 2, känslan av att gå till minnesplatsen när V kompisar och släkt är där känns fel för mig, lite som att ”-jaha, vem är hon och varför tänder hon ljus för V?” Den platsen är ” deras” och där låter jag familjen får sörja i fred. Och det gäller alla, oavsett härkomst. ( dock ej Olof Palmes och Anna Lindh, deras var jag på). Hoppas Du förstår hur jag menar. Allt gott och jag beklagar din och familjernas förlust. Nu hoppas vi att det fan är slut på våldet och att folk tar ansvar för sina handlingar och låter munnen tala istället för vapen, som dom modiga gör. Kram J
Jag kan lova att du är säker på Malmvägen och att alla familj och vänner som är där bara blir glada över att du kommer dit och tänder ett ljus, detta garanterar jag. Det finns få platser med så mycket poliser på just nu som Malmvägen och det är nog främst för att dom i området ska känna deras närvaro snarare än att det ska ske nån hämnd. Malmvägen tillhör ingen speciell släkt, den tillhör alla som bor där. Alla är välkomna och det behövs ingen inbjudan precis som att vi inte behöver en inbjudan till att strosa på Strandvägen. Hoppas du kan känna dig trygg och gå ner och tända ett ljus, familjen ser det och det lyser upp deras mörker något och det betyder allt. Stor kram, D
Såå bra skrivet och mer och mer imponerad av dig❤️??
Tack snälla
Må denna pojkes själ lysa som den stjärna han alltid kommer vara för sin familj och vänner❤️ Ord finns inte för att göra deras sorg rättvisa??❤️
Så förtvivlat hemskt
Tack för att du som är en offentlig person lyfter dessa tankar. Det är så skrämmande hur barns liv värderas olika på grund av bakgrund och hudfärg. Det är som du skriver, en familj som mist sin son och det är en tragedi ?
Ja sorg har ingen färg ingen klass ingen bakgrund , den är bara massiv och evig.
Så fint skrivet! Jag har alltid känt mig trygg när jag varje dag knatat Malmvägen fram. Världens bästa förskola ligger där och mina barns vänner bor där. Så otroligt sorgligt alltihop <3
Woooow Doreen? såååå fint skrivet! ?
Tack lillasyster <3