När ditt älskade husdjur dör.

I höstas överraskade min väninna Gunilla von Platen och hennes dotter Amina med två kaniner. Det var en miniatyrkupp för jag visste om det men inte Henrik. Han hade länge sagt nej till kaniner men vem kan säga nej när det ges till ens barn i födelsedagspresent?

Henrik kom snabbt att bli den som gav mest omsorg av alla till dom två nya familjemedlemmarna, systrarna Bonnie och Daisy.

En glad och överraskad tjej.

Gunillas dotter hade satt jättesöta rosetter runt kaninerna så att dom såg ut som små paket. Här har vi kanske den sötaste av dom båda, lilla vita fluffbollen Daisy.

Första morgonen med kaninerna Bonnie & Daisy.

Efter att ha lånat alla bibliotekets böcker om kaniner och läst allt som finns att läsa och youtuba på nätet så bestämde vi oss för att dom skulle få vara utekaniner. Vi byggde upp en plats från marken på vår farstukvist och varje dag fick dom springa fritt i en stor inhängnad av hönsnät i vår trädgård. Vilken glädje att se två små kaniner skutta runt på gräsmattan.

När man har kaniner så har man kaniner på allt, tröjor, ryggsäckar allt. Kaniner for the win.

Här är Bonnie, den största av dom två syskonen. På bilden var det fortfarande varmt ute och hennes päls var mycket ljusare än nu. Nu är hon dubbelt så tjock på grund av vinterpäls och jättemörk.

Varje dag innan Amina går till skolan ger hon kaninerna ny halm, pellets och fräscht vatten. Hon rensar också buren innan hon går till skolan. Det första hon gör när hon kommer hem är att rensa igen och nytt vatten följt av gos-stund. Det är så roligt för båda kaninerna springer ut ur sitt hus varje gång nån kommer hem och är inte ett dugg rädda när man öppnar luckan för att klappa dom. Tvärtom, dom kan sitta blixtstilla i en evighet om man erbjuder lite klappar och kel.

Men så kom då den där dagen som ingen av oss hade väntat oss, i alla fall inte så här fort.

Jag satt på ett möte inne i stan och ser hur Henrik ringer och ringer på mobilen. Jag svarar inte eftersom jag sitter i möte men undrar varför han ringer så ihärdigt. Sen får jag ett sms.

 



Jag avbryter mitt möte och ringer till en liten Amina som knappt får fram några ord i all sorg och gråt.

Visst har vi begravt Beyonce (läs mer om det här) men det här är ju nåt helt annat.

På grund av mitt möte som jag var tvungen att avsluta och en hemsk trafik i snöstorm så hann jag inte hem till begravningen.



Lilla Daisy fick en jättefin kista med det bästa hon vet, morot och pellets.

Amina skrev en fin text också och sen gick hon ut i trädgården med pappa och storasyster för att ha en minnesgudstjänst.

Några fina väl valda ord på vägen till evigheten

En fin snölykta gjordes och där ska vi tända ett ljus varje dag till Daisys minne säger Amina.

Vila i frid lilla vän.

Nu är lilla Daisy i Guds himmel och där leker hon med mormorsmor och gammelfarmor säger Amina. Det är väldigt sorgligt att se sina barn i sorg, det är ju en känsla som liksom inte passar ihop med barn. Jag förstår såklart att det är en del av livet men jag hade gärna önskat att det kunde få vänta.

Detta inlägg är godkänt av Amina som gärna vill att så många som möjligt ska veta att Daisy var väldigt snäll och fin trots att hon var den av dom båda systrarna som bet i Aminas kläder.

I buren sitter nu en ensam Bonnie som säkert undrar vad som hänt. Idag börjar letandet efter en ny kompis till henne så att hon inte ska känna sig ensam.

Ha en fin dag, kram Doreen.