Älskade Sean jag kan inte förstå att du har lämnat oss...

Älskade Sean, det har varit svårt att ta in att du inte längre finns med oss men igår blev det definitivt. Vi kommer aldrig ses på Ritorno mer. Inte sitta vid vårt bord med varsin te och ha våra extremdjupa samtal och bli halvosams om vårt ständiga ämne som vi inte verkar kunna komma överens om. Jag kommer heller aldrig mer få höra dig spontansjunga när vi är inne i en klädbutik eller på Ica och du kommer inte att dyka upp och långhänga i min trädgård. Det blir inga fler fester med din brokiga skara av vänner i din vackra lägenhet...skvaller på din terass....

Det känns så overkligt...du ville ju leva. Detta skulle inte kunna hända egentligen och det är svårt att hantera.

Jag vet inte vad jag tänkte när jag åkte till Skogskyrkogården utan näsdukar men som tur var hamnade jag bredvid dina vänner från Mensa som gav mig både näsdukar och en hand på axeln.

Magnus Skogsberg som är den ena parten av Sean-Magnus, sjöng er översättning av True Colors- Självklar och då kändes det verkligen som att du var där. Jag kommer lyssna på den varje dag nu, varje gång jag sitter i bilen ensam ska jag lyssna och gråta tills det inte finns fler tårar.

Där det annars står en kista låg dina glittriga scenkläder, dina kepsar, scenskor, instrument, gosedjur och bilder på dig från stunder du älskat. Stunder där du har fått ge av din begåvning och stora passion, stunder som berört och gjort skillnad i människors liv.Du hade den stora gåvan att på riktigt fånga människor med din musikalitet och jag vet inte hur jag ska få minnet av dom gångerna att förbli intakt.

Jag blundar och ibland är din röst jättetydlig och ibland hör jag den inte alls. Livrädd att försöka minnas dig för mycket och att det gör att minnet kanske försvinner helt, tunnas ut på nåt hemskt sätt. Minnet är alltid från när du nästan studsar av scenen av glädje från nån konsert i Berwaldhallen eller när du sjöng på min födelsedag.

Ditt pris från QX stod också där framme i havet av blommor. Priset var för ditt genidrag att släpa med hundratals straighta, barn, rugbyspelare, flator, barn, präster, bögar, transpersoner, poliser och psykologer till Stockholms olympiastadio för att sjunga den ryska nationalsången under vajade Prideflaggor.

Du ville skicka ett budskap till ryska politiker inför dom då stundande olympiska spelen i Sotji Ryssland och det lyckades du med råge. Där fick dom allt!

Foto: Jonas Norén

– Jag ville åstadkomma förändring och debatt. Man blir så ledsen och uppgiven när man läser om hur människor i Ryssland utsätts för diskriminering och hur opinionen där utvecklas. Jag kände att jag var tvungen att göra något, säger Sean Kelly, initiativtagare och producent av filmen.

Se filmen här.

Foto: Jonas Norén

Ett av många genidrag från dig och ett bevis på hur du inte lät dig stoppas oavsett hur svårt och jobbigt något är. Särskilt om det också innebar att du kunde göra skillnad för andra.

Foto: Jonas Norén

Detta uppmärksammades världen över, även av CNN.

Foto: Jonas Norén

En nöjd och lycklig Sean.

Jag har så mycket jag vill skriva men det blir för svårt. Känns sjukt att skriva om dig i past tense som om du inte är och du är väl ändå fast nån annan stans väl?

Musiken var så vacker i kapellet och spelades av människor som älskar dig, sången från bänkarna var svajig men alla kan ju sjunga och om du var där så är jag säker på att du gillade det.

Uppenbarelseboken 21:4:

”... och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.”

Shine bright min vän, love u